jennilund.blogg.se

En blogg som kommer handla om allt som mitt liv innebär men kommer även varieras med en del texter, dikter och bilder.

Min sämsta men även bästa egenskap

Publicerad 2014-07-04 23:18:21 i Texter,

Nu ska jag berätta en sak om mig själv som de flesta inte riktigt vet, eller många som umgås med mig har säkert märkt av det men de förstår nog inte riktigt vad det egentligen handlar om.


Jag framstår nog lätt som envis och inte bara vanligt envis utan "riktigt bestämt och går inte att ändra på"-envis. 

Jag kommer ihåg att min mor brukade säga att jag var omöjlig att handla kläder med när jag var yngre, eller ja det är jag väl fortfarande. Saken var den att hon märkte efterhand att, säg till exempel att vi skulle handla en avslutningsklänning till skolan och jag hittade en jag tyckte om på HM när vi var där inne. Sen skulle vi alltid gå igenom alla affärer i stan, ca tre stycken till i Ystad som hade ungdomskläder, för att kolla så där inte var någon jag tyckte bättre om. Det slutade alltid med att vi gick tillbaka till den första klänningen jag såg och tyckte om för jag hade bestämt mig direkt när jag såg den att det var den jag ville ha. Efterhand slutade vi gå i alla andra affärer efter jag hade hittat det jag ville ha för mor märkte att det var lönlöst, när jag bestämt mig så har jag bestämt mig. 


Detta stämmer i allt i mitt liv, inte bara kläder. Vilket är jobbigt, för kläder är en lätt sak att ha en sån egenskap till men när denna egenskap även gäller när jag ska välja skola, utbildning, jobb, träffar, vänner - ja allt! Så blir det jobbigt. 

Jag bestämde mig till exempel för att bli lärare redan för typ tio år sen men under åren har jag ändå letat efter andra utbildningar och kollat rundor om det fanns något som kanske var bättre för mig. Till slut hamnade jag ändå på lärarutbildningen för det hade jag redan bestämt. 

När jag har bestämt någon träff med kompisar, att vi ska åka iväg eller göra något speciellt och det inte blir av så känns det för en sekund som att livet faller ihop. Är det inte sjukt? Jag skäms nästan över att säga det men för någon sekund känns det riktigt pissigt faktiskt. Och jag blir sur och negativ till allt, kvittar om man försöker lösa det direkt för den första stunden är jag bara negativ. Sen säger jag inte att jag är så resten av dagen eller tiden för det, utan det är en övergång. Jag kan fortfarande ha svin kul med det andra som händer istället för det som var planerat från början men första stunden är jag negativ. 


Jag jobbar väldigt starkt på att inte vara så längre men så kommer till slut alltid den situation som är allra sämst för denna egenskap - killar. Tyvärr, tyvärr, gäller egenskapen i de allra flesta fall här också. Har jag träffat en kille som jag tycker verkar som skit, ja då kvittar det om han är bra för jag har bestämt att han inte är något för mig. Träffar jag en kille som verkar svin härlig och som jag ändå tror jag kan se en framtid med så har jag bestämt mig för direkt att jag vill ge det en chans. Jag vill se till så vi ses och kan utforska om det finns något mellan oss. Jag fantiserar mot min egen vilja om detta, och det är verkligen mot min vilja för jag vet hur pissigt jag mår om det inte blir något. Inte för att det ens har varit något från början utan för jag, genom denna egenskap, får förhoppningar mot min egen vilja. 

Det är nog den situation som är allra värst. För det påverkar så mycket utan att man vill. 



Men där har ni det iallafall, min egenskap som jag på något sätt skäms över för den är inte lätt att leva med, speciellt inte när man inte får det som man vill ha.. 
Kommentarer (0)

När det berör

Publicerad 2014-06-18 22:25:04 i Texter,

Jag älskar när man känner att saker berör en. När man kan känna att hjärtat slår ett extra slag, när man känner gåshuden komma och man känner leendet eller såväl tårarna smyga på en. Det är nämligen då man vet att det har hänt något, man har sett eller hört något som verkligen har berört en. Det är de sakerna som får en att minnas saker, det är inte alltid säkert man minns exakt vad det var som hände i situationen som berörde en men man vet känslan man fick och man vet vart man ska vända sig om man vill uppleva detta igen.

 

Det jag framförallt tänker på är när man ser en film, serie, dokumentär eller läser en bok, berättelse eller artikel och så är det antingen en enstaka scen i serien som får en att rysa till och antingen le eller fälla en tår. Till exempel för mig när Haley är präst på Lucas och Peytons bröllop i One Tree Hill, den serien är för övrigt full med såna ögonblick när man känner hur det riktigt berör en. Men det kan även vara i slutet av en film när man sammanfattar det i ens huvud och man känner "denna ska jag se igen" för den var så bra och berörde mig så, framförallt blir det så när det är något verklighetsbaserat eller något som utspelas kring en verklig händelse. Till exempel för min del filmen Pearl Harbor, som är en av mina absolut favoritfilmer trots att jag under senaste åren insett att den inte är så bra så betyder den filmen fortfarande väldigt mycket för mig.

 

Men det allra bästa, det är när det sker något i ens egen värld som berör en. Något som får en att känna gåshuden eller dubbelslagen i bröstkorgen. Till exempel för mig, när en bebis, framförallt en i ens närhet men även andra, greppar taget kring ens finger för första gången när de är så små, så små eller när man står som tränare och ens simmare gör något så spektakulärt som man blir så enormt stolt över. Det är nästintill omöjligt att beskriva känslan av stolthet över sina simmare och jag kan tänka mig samma känsla lär finnas i mitt arbete som lärare senare. Det är saker som verkligen berör och det är saker som jag älskar när det händer. 

Kommentarer (0)

Ibland måste man bara vara vänner

Publicerad 2014-05-07 09:34:10 i Texter,

Vet ni vad? Ibland blir saker och ting inte som man har tänkt sig, ibland hittar man inte rätt och ibland är livet inte så perfekt som man hade velat.


Jag mår inte dåligt, jag mår faktiskt rätt bra i mitt liv just nu. Skolan rullar på, visst inte det roligaste ämnet just nu men det får gå. Min klass är riktigt bra och vi har alltid kul tillsammans, vi skulle bara gjort fler saker tillsammans. Träningen rullar också på, inte heller den bästa perioden jag har haft träningsmässigt men jag biter ihop och håller i för jag mår bra av träningen. Tränarrollen trivs jag enormt med och jag har ett sommarjobb som passar mig utmärkt och har nu även nytt vikariejobb som jag trivs otroligt bra med. Vänner har jag, inte överdrivet många men inte lite heller, jag har just nu en bra skara vänner som jag trivs väldigt bra med. Visst min bästavän bor i Uppsala men vad gör det? Hon är alltid där när jag behöver henne ändå och skulle jag behöva någon fysiskt hos mig så finns det personer här nere som gott och väl är så pass nära mig så att det går. Familjen älskar jag som aldrig förr, antingen är det att jag har mognat till och växt upp och insett hur viktig ens familj är, tror nog det är så. Tror min flytt hemifrån har hjälpt väldigt mycket då jag får en chans att leva mitt egna liv och jag får en chans att sakna dem lite mer. Det enda jag inte har just nu är en pojkvän. 


Med tanke på allt annat jag har i mitt liv så kan det väl ändå inte vara så hemskt att inte ha en pojkvän? Nej livet är inte hemskt, verkligen inte. Men vet ni en sak till - jag är förhållandetypen. Det finns olika typer av människor och jag är utan minsta tvekan förhållandetypen. Jag älskar inte bara killen jag är i ett förhållande med utan jag älskar hela situationen att vara i ett förhållande. Jag älskar att veta att oavsett vad så finns där alltid en person jag kan ringa, en människa som jag alltid kan åka hem till, en kille som alltid finns där för mig.


Det svåraste i att vara förhållandetypen är att veta när ens tycke för en person är vänskap och när det är kärlek. Det blir lätt att man misstar vänskapen för kärlek för man önskar så gärna att vara i ett förhållande. Man vill så gärna ha det här speciella bandet med en kille att man gör saker och ting till mer än vad de egentligen är. Och jag har precis nu insett att bara för man fattar tycke för en kille så behöver man inte bli tillsammans utan ibland behöver man bara vara vänner. 


Kommentarer (0)

Ibland vaknar jag och tror att de senaste två åren måste varit en (mar)dröm

Publicerad 2014-04-10 13:36:36 i Texter,

Ni vet känslan när man vaknar upp och ens dröm har känt så verklig att man tror att det hände på riktigt? Det hände mig häromdagen. Vaknade och trodde att någon hade snott min plånbok så var tvungen att gå upp och kolla efter. Dessa drömmar, oavsett om de är positiva eller negativa, kan ses som en aning jobbiga. Men för mig är känslan när man vaknar upp och det känns som att de senaste två, tre åren av ens liv måste varit en dröm bara mycket värre.


När man vaknar upp med känslan av att allt var mycket bättre och lättare för 2-3 år sen, att man var lyckligare då. När man seriöst tror att detta bara måste vara en lång dröm som jag snart ska vakna upp från och få återgå till mitt vanliga liv. När man gick i gymnasiet och inte ifrågasatte varför man pluggade det man gjorde för det var bara något man skulle göra. När man hade struktur på sitt liv och man visste vad man skulle göra om dagarna. När man hade sin bästavän som fanns bredvid en alltid och inte i en helt annan del av Sverige eller varför inte en helt annan del av världen. När man inte spelade några spel utan man hade en pojkvän som man visste älskade en och man slapp ifrågasätta varenda grej en kille man träffar ute betyder. När man visste helt enkelt. 


Nu är det så mycket saker i livet som man inte vet säkert, som man inte har några svar på, inte för att man inte vill ha svar utan för att man är i en mellanålder där man inte kan veta. Jag menar inte att jag vill spola tillbaka livet men ibland vaknar man upp och saknar det bara. Känslan man hade då, känslan av lätthet. Det innebär inte att jag vill ha exakt samma personer i mitt liv nu som då, men ibland saknar man lite extra helt enkelt. Men jag vet också att man växer ifrån människor av en anledning och till slut kommer man hitta människor som man inte växer ifrån. Jag har redan en del såna och har haft en del som jag trodde var såna och jag antar att det är det som gör det svårt. Att fullt ut, till hundra procent, kunna acceptera att man växer ifrån människor och delar av sitt liv som man gav hela sin själ till och någonstans inom sig alltid kommer älska och sakna. 
Kommentarer (0)

Om att få bekräftelse, växa som människa och förhållanden

Publicerad 2013-12-01 22:37:40 i Allmänt, Texter,

Då var fråga ett av uppgiften klar. Tror jag fick till den rätt men helt ärligt, den behöver inte vara perfekt - det viktiga är att den blir godkänd. 


Det är något jag försöker lära mig nu under de högre utbildningarna jag har gått. Under högstadiet och gymnasiet var mitt mål nästan alltid att ha bästa betyg, jag älskade att få MVG för då visste jag att jag var bra på något. Nu under senare år har jag börjat hitta bekräftelser i andra ställen istället och därmed släppa pressen i skolan. Jag får bekräftelse från mina simmare, från mina kollegor, från min träning varje gång jag har träningsvärk och att försöka nöja sig med det är svårt men jag försöker. Det är svårt eftersom jag nästan alltid har haft en kille som kunnat ge mig bekräftelse, som kunnat få mig att känna mig bra oavsett vad som händer i livet. När jag nu inte haft pojkvän på väldigt länge så är det en riktig omställning. Jag tror självklart att jag växer en massa som människa genom att behöva klara mig igenom så mycket utan pojkvän, och i slutändan blir det troligtvis bäst utveckling för mig själv såhär. 


Men jag ska ju vara ärlig, visst hade det varit skönare och enklare att ha en kille som får en att må så bra bara genom att säga att jag är bra. Fast samtidigt så betyder de bekräftelser jag får idag så mycket mer i längden än en bekräftelse från en pojkvän som i princip "måste" känna som om mig för annars hade han ju inte varit tillsammans med mig. 


Förstår ni vad jag menar? Blir lite förvirrad själv men jag vill att ni ska veta att det gör inget att vara själv. Man växer av det och när man väl träffar någon så blir det äkta eftersom man då inte söker bekräftelse utan man söker en partner som kan komplettera en. Man får ett vuxet förhållande för man har lärt sig älska sig själv innan man älskar någon annan. Detta får man bäst genom att tvingas vara själv så trots att jag saknar att ha ett förhållande så vet jag att i slutändan blir det bra. Och jag vet att det inte är något fel på att vara singel. Men det är heller inget fel på att vilja ha ett förhållande eller att ha ett förhållande. Jag tror självklart att man växer i ett förhållande också men jag tror att man växer mer, snabbare utan ett förhållande. 


Lite kvällstankar. Nu ska jag sova, upp med tuppen imorgon för lite kondition på gymmet. 
Godnatt. Puss / J
Kommentarer (0)

Forni

Publicerad 2013-10-15 22:26:04 i Texter,

Avslutar dagen med att läsa några sidor ur Fornis nya bok, blev inspirerad av Dasha och läser endast några enstaka sidor varje kväll och försöker istället ta till mig det som faktiskt står där. Mycket roligare och man blir mer tagen så. 
Godnatt. Puss / J
Kommentarer (0)

Ensam gång hemåt

Publicerad 2013-10-06 03:35:11 i Texter,

Är nu på väg hem från Öja, absolut en rolig kväll men där har varit bättre kvällar där. Dock hatar jag verkligen denna känsla nu, när man går själv hem genom staden, alkoholen har avtagit från kroppen och man inser att man känner sig väldigt ensam. Det har egentligen ingenting med kvällen att göra, jag har världens finaste vänner och vi har verkligen skit kul tillsammans när vi festar men det kommer alltid det tillfället när man är själv, när man blir själv, när man inser att oavsett hur fantastiska vänner man har, vilket jag verkligen har, så är jag själv i slutet av dagen när jag åker hem. Jag har ingen attmysa med eller ens skicka ett godnattsms till, sånt som man bara skickar till sin käraste och får från sin käraste. Och det är just såna här kvällar som man inser hur mycket man saknar det och längtar extra mycket till att hitta det igen. 

Lite tankar såhär mitt i natt på vägen hem genom staden för att sova innan det är dags för jobb 11.30 imorgon. 
Godnatt. Puss / J
Kommentarer (0)

En kort stund av lycka

Publicerad 2013-09-05 08:33:59 i Texter,

En betydelselös flört, en kort stund av lycka för att känna något, det var aldrig något mer än det. Det handlade inte om att hitta sin livspartner och det gjorde inte en hjärtekrossad. Det var aldrig något som skulle hålla, det visste hon om, det skulle bara vara en rolig grej som skulle ge en lite ljusa stunder i livet som annars känns rätt tomt. All kärlek behöver inte vara förevigt, ibland är det till och med så att de korta stunderna av kärlek betyder så mycket mer när man tittar tillbaka än de som varade så pass länge att man faktiskt började hoppas på att det var på riktigt, inte för livet men på riktigt.

Men så tänker man tillbaka och var det verkligen värt den korta stund av lycka? I de allra flesta fall så ja men känslorna man fylls av efteråt kan ibland svälla över om man mår till slut på gränsen till sämre än innan allt hände. Det handlar inte om att man trodde det skulle vara förevigt, det handlar inte om att man fick riktiga känslor utan det är känslan som man påminns om, känslan av att vilja ha så mycket mer.

Det är inte känslorna hon fick för honom som är jobbiga, det är påminnelsen om hur det känns när man är lycklig och delar livet med en annan person. Det är känslorna som får en att sakna en person att dela allt med och att ha en person som får en att känna sig hel.

Det är det som är jobbigt med en kort stund av lycka. Men trots allt det så är det bättre med en kort stund av lycka än ingen stund av lycka alls. 

Kommentarer (0)
Kärlek, tankar, texter,

I just can't crack the code

Publicerad 2013-08-31 09:31:00 i Texter,

Vissa människor förstår jag mig helt enkelt inte på. Sen när är lösningen på något, problem eller vad som helst, att bara helt enkelt sluta svara den andra personen? Att sluta svara hjälper ju inte med något, vad det än är man vill undvika så finns det ändå kvar där när man sen till slut måste ta tag i det - för faktum är att, förr eller senare måste man möta allting oavsett hur mycket man försöker låta bli.

Jag kan förstå det sköna i att bara skita i saker och ignorera de men jag har också lärt mig med åren att det kommer alltid en tid när man måste stå upp och möta allting som ens liv ger en. Att skjuta upp saker med jobb, träningen eller dylikt har aldrig hjälpt någon, det skjuter helt enkelt bara upp det så att när man väl måste ta tag i det är allting så mycket större. Precis samma sak händer när man väljer den fega lösningen på problem eller dylikt med andra medmänniskor - till slut måste man ta tag i det och då är allting så mycket större än det var från början om man helt enkelt hade sagt ifrån vad man ville. Vill man ha en person så säg det, vill man inte ha en person så säg då det, tycker man att någon beter sig som skit så säg till, vill man ha en person men det går inte i ens liv just nu så säg det då men oavsett vad man känner om en person eller en situation så berätta det för de som är involverade. Ignorera inte personen för även om det inte verkar så alltid så finns det alltid en liten del av de involverade som blir sårade, kanske inte ledsna men sårade som att man blir förvirrade eller chockade och det leder alltid till att man drar egna slutsatser vilket vi alla vet aldrig slutar bra.

Så snälla, vad det än handlar om, ignorera inte personen/personerna, ignorerar inte problemen utan visa att ni är mogna nog att ta tag i allt som händer i era liv. Skulle ni misslyckas så gör det inget, det är sånt ni växer av och som gör er mer mogna och redo till nästa gång. Det är alltid bättre att möta vad det än är än att ta den fega, mesiga lösningen av att inte svara och låtsas som ingenting.

En tanke såhär på morgonkvisten. Nu ska jag äta frukost och sen vidare till Emporia med en av mina bästa vänner.

Puss / J
Kommentarer (0)
tankar, texter,

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela