Min sämsta men även bästa egenskap
Nu ska jag berätta en sak om mig själv som de flesta inte riktigt vet, eller många som umgås med mig har säkert märkt av det men de förstår nog inte riktigt vad det egentligen handlar om.
Jag framstår nog lätt som envis och inte bara vanligt envis utan "riktigt bestämt och går inte att ändra på"-envis.
Jag kommer ihåg att min mor brukade säga att jag var omöjlig att handla kläder med när jag var yngre, eller ja det är jag väl fortfarande. Saken var den att hon märkte efterhand att, säg till exempel att vi skulle handla en avslutningsklänning till skolan och jag hittade en jag tyckte om på HM när vi var där inne. Sen skulle vi alltid gå igenom alla affärer i stan, ca tre stycken till i Ystad som hade ungdomskläder, för att kolla så där inte var någon jag tyckte bättre om. Det slutade alltid med att vi gick tillbaka till den första klänningen jag såg och tyckte om för jag hade bestämt mig direkt när jag såg den att det var den jag ville ha. Efterhand slutade vi gå i alla andra affärer efter jag hade hittat det jag ville ha för mor märkte att det var lönlöst, när jag bestämt mig så har jag bestämt mig.
Detta stämmer i allt i mitt liv, inte bara kläder. Vilket är jobbigt, för kläder är en lätt sak att ha en sån egenskap till men när denna egenskap även gäller när jag ska välja skola, utbildning, jobb, träffar, vänner - ja allt! Så blir det jobbigt.
Jag bestämde mig till exempel för att bli lärare redan för typ tio år sen men under åren har jag ändå letat efter andra utbildningar och kollat rundor om det fanns något som kanske var bättre för mig. Till slut hamnade jag ändå på lärarutbildningen för det hade jag redan bestämt.
När jag har bestämt någon träff med kompisar, att vi ska åka iväg eller göra något speciellt och det inte blir av så känns det för en sekund som att livet faller ihop. Är det inte sjukt? Jag skäms nästan över att säga det men för någon sekund känns det riktigt pissigt faktiskt. Och jag blir sur och negativ till allt, kvittar om man försöker lösa det direkt för den första stunden är jag bara negativ. Sen säger jag inte att jag är så resten av dagen eller tiden för det, utan det är en övergång. Jag kan fortfarande ha svin kul med det andra som händer istället för det som var planerat från början men första stunden är jag negativ.
Jag jobbar väldigt starkt på att inte vara så längre men så kommer till slut alltid den situation som är allra sämst för denna egenskap - killar. Tyvärr, tyvärr, gäller egenskapen i de allra flesta fall här också. Har jag träffat en kille som jag tycker verkar som skit, ja då kvittar det om han är bra för jag har bestämt att han inte är något för mig. Träffar jag en kille som verkar svin härlig och som jag ändå tror jag kan se en framtid med så har jag bestämt mig för direkt att jag vill ge det en chans. Jag vill se till så vi ses och kan utforska om det finns något mellan oss. Jag fantiserar mot min egen vilja om detta, och det är verkligen mot min vilja för jag vet hur pissigt jag mår om det inte blir något. Inte för att det ens har varit något från början utan för jag, genom denna egenskap, får förhoppningar mot min egen vilja.
Det är nog den situation som är allra värst. För det påverkar så mycket utan att man vill.
Men där har ni det iallafall, min egenskap som jag på något sätt skäms över för den är inte lätt att leva med, speciellt inte när man inte får det som man vill ha..
